Att jag vänder på "steken" här och skriver om vad som hänt mig, de senaste åren, beror på att det blir så väldigt mycket att scrolla, när man är så oerhört gammal, som jag har blivit. Men all den gamla texten och bilderna finns kvar, nedanför.

Alltnog, vi inledde 2012, med att jag fick en stroke. I det läget visste vi inte riktigt var STROKE var. Vi hade sett någon som blivit sned i ansiktet och haft svårt att tala, på grund av stroke. När den drabbade mig, var det återigen min hustru, som tog hand om saken. Det började med att jag blev (vanligt) sjuk och sov i tre dagar. Sedan tog Agneta mig i hampan och körde ned mig till Axessakuten. Där tittade en läkare på mig, tog några prover och remiterade mig omgående till Östra och medicinakuten. Ytterligare prover och så låg Jag på en sal (9 - 1).

Stroken, jag skaffat mig hade slagit ut synen, balansen, talet min egna insulinproduktion, minnet och viss känsel. Jag fick lära mig att kolla insulinet själv och att injicera vid behov. Rätt skoj faktiskt. Utöver detta, fick jag stränga order på att motionera mer (jag som knappast kan gå tvärs över vardagsrummet), samt gå ned i vikt.  

Åtta dagar senare kom jag hem igen, Nu har jag balanserat på slak lina så många gånger, så att snart är nog min tur slut. Om jag, likt katten har nio liv, så har jag förbrukat några nu. Det första 1989 med min pancrea, nästa 2002 med prostatan, 2002 med hjärtinfakterna, 2005 med olyckan, 2009 med gallan och sedan "sjukhussjukan" i bäckenet. Det gör inalles åtta. Så nu gäller det att dra ut på liv nummer nio, så länge som möjligt.  

Profil: Björn Ljungquist
Född i Göteborg 1939 i direkt nedstigande led från Kals hustru Ada Constansia Lindströms bror, Gustav Mauritz 1886 - 1987. Den direkta kopplingen till Kal & Ada gav mig på 70-talet ett ”ständigt” medlemskap i Kals Åden. Tillsammans med Sven Schånberg på Göteborgs Posten ("Tala ve Kal") kartlade jag omständigheterna och förhållandena runt Göteborgsprofilerna. Morfar tog med mig runt på de platser där han och Kal lade grunden till det som i dag har blivit de symboliska Kal å Ada, bland annat nykterhetslogen ”Kvillebäckens Stjärna”. De byggde en "lada" vid Kvillebäcken där de spelade revy och drev med överheten.

./. Vi byggde en lada på Kvillebäckens strand. Ibland stod den i vatten ibland stod den på land ./. 

Han berättade också om de ”vapensköldar” som han och Kal hade ritat, med de gamla grekiska symbolerna "tragik / komik", som förebild. Morfar, som hette Lindström i efternamn, hade ett lindlöv och tre vågor i sin sköld. När jag fick lov att överta den heraldiska skatten, lät jag en kamrat modifiera den och ersätta lindlövet och vågorna med en ljungkvist.

"Fråga GT om allt" om Kal och Ada >>
Läs mer om Ur-Kal och Ur-Ada >>

Pappa arbetade på Järnvägen och under mina första levnadsår flyttade vi runt och bodde på en massa udda platser såsom Tvååker, Väring, Lesgård och Mölndal förutom i Göteborg.

                                                                                         Väring 1942 Jan, Maud och Björn

Som ung var det mest motorer och olika idrotter som intresserade mig. Min förmåga att organisera och delegera har gett mig tillfälle att arbeta en hel del inom den administrativa idrotten på såväl lokal som regional nivå och riksplan.

Svensk örlogsflagga

                                        Glad rekryt med 13 månaders tjänst framför sig

                                                      Ombord på HMS Isbrytaren Atle

I lumpen hamnade jag i reparationsverkstaden, på bland annat Isbrytaren Atle och Älvsnabben. Där fick jag möjlighet att tillverka ”muckarkammar” i 5 mm aluminium, till både mig själv och olika kamrater. En lampa i form av ett ankare i mahogny, med stock av teak och kupor av sjökort, skänktes till en flicka i Lyckeby. Trettiofem år senare sökte jag upp henne, vid ett tillfälle då jag jobbade i Karlskrona. Hon erbjöd då att ge mig tillbaka lampan och sedan dess ha den hängt i mitt sovrumsfönster.


Gerlinde Lissner 1956             Berit Fohlin 1959                      Lise Rassmusen 1957

      
            OSCA Mazerati 1960                                            Violetta 1961  
      
    Thunderbird 56:a på Mäster 1963                          Ford Chrestline Victoria 53:a

Ombord 1954

Suezkrisen, ett krigsfartyg som öppnar eld

Jag gick tidigt till sjöss och tillbringade åren fram till militärtjänstgöringen i Kungliga Flottan, ombord på olika fartygoch i en massa exotiska länder.

                                                   Jag på besök hos "Vildar och paradisfåglar"

1963 blev jag pappa och det förändrade mitt liv. Några veckor efter det att dottern Sussan fötts, sålde jag min lila-vita 50-års jubileums Ford V8 Crestline Victoria och införskaffade en beige Volkswagen 1300. Från att ha levt som sorglös ”motorintresserad”, fick jag ett föräldraansvar och försörjningsplikt.
                                    

                                        Hundbevakning på Majviken 1964
Några år inom bevakning med hund, förde mig slutligen till städbranschen. Ett yrkesval som min mamma aldrig kunde förlika sig med. Hon sade vid ett tillfälle: ”Han hittar väl ett riktigt jobb någon gång han också”. Men det gjorde jag aldrig. Jag blev kvar i den kvinnodominerade städbranschen.

När jag slutligen kvitterade ut min första pension, skedde det efter ett långt yrkesliv i städbranschen. Ett yrkesval som jag aldrig ångrar, eftersom det förutom det ”dagliga brödet” också har gett mig enorma och unika upplevelser. Jag har på betald arbetstid varit i ett dussin olika länder. 

Mina fritidsintressen har medfört att jag inom motorsporten, hunnit med att köra olika sorters biltävlingar.

      
       Folkrace Paradisbanan 1982                           Folkrace Taberg 1985 
      
             Racing Knutstorp 1988                                 Folkrace Laholm 1988        
 
           Formel Ford i USA                                       NASCAR Daytona 1986
 

        Myrtle Beach speedway                                               NASCAR för wannabees

2003 korsade jag USA på motorcykel, men min hustru på bönpallen. Harley Davidson fyllde 100 år och vi var några kamrater som skeppade 12 motorcyklar till Chicago och sedan via en 840 mil lång resa, sända dem hem från San Fransisco.

      
USA:s högsta farbara väg 3800 möh                               Mount Rushmore  
      
              Pionjärer i Västerled 2003                                            Crazy Horse 
Idrottsligt har jag ”lyft skrot”, paddlat kanot, cyklat och sprungit maraton. Jag har även några Vasalopp och andra långdistanstävlingar bakom mig.

        Broloppet 1983                           Vasaloppet 1982                       Göteborgsvarvet 1982

Efter att ha levt ett långt och rikt liv drabbades jag senare av några rejäla smällar, som jag inte riktigt hann med att gardera. Jag fick pancreal cancer, hjärtinfarkt och gallproblem. Men en excellent sjukvård slipade skalpellerna och tog hand väl om dem.

En lördag (den 18 juni 2005 klockan 13.20) när min hustru och jag var ute och körde våra motorcyklar mötte vi en äldre man i en SEAT som körde på fel sida av vägen, i en kurva. Han mejade ner mig och närapå även min hustru. Mitt liv stod på spel under flera månader på intensivvårdsavdelningen. Men lyckan, familjen och min hustru stod mig bi trots att det var oerhört svårt för henne.

      
     5 minuter efter olyckan                                    Räddningstjänsten kommer
      
   Foten ihopsatt och har fått nytt skinn                 I rullstol på avd. 232 november 2005

Gubben Svein Ove Paulsen ansåg att det var mitt fel, fastän han körde på fel sida vägen

När jag fick "sjukhussjuka" tvingades dom till att ta ut allt det titan, som dom hade satt in.

Sammanlagt har jag legat nio månader på sjukhus och gått igenom 26 operationer, varav fem stycken i bäckenpartiet. De metallbitar som tog ut har jag här hemma.

Jag förbereds med ryggmärgsbedövning, för bäckenoperationen där nytt titan sätts in

Men operation nymmer tjugosex fixade Dr Ålund så att min fot fungerade bättre.

Nu flera år efter olyckan är jag fortfarande inte fysiskt återställd och kommer aldrig att bli det. Men jag är glad och tacksam över livet och att jag fortfarande har huvudet i behåll. De svårigheter jag mött har, trots allt, lärt mig att jag har mycket kvar att ge och leva för.

Nyligen var jag inne och datortomografiröntgade min fot. Skelettet där Dr Ålung satte in titanstöd, har börjat att kalkas ur. På röntgen der fotbenet nästan genomskinligt ut. Så eventuellt skall jag in för operatio nummer 27. 

                                                               Raggning pågår

                       Visingsö augusti 2008: Det blev en forell i år också!