|
Agneta Ljungquist
Profil: Agneta Ljungquist
Hur jag blev en kvinna som älskade livet och allt det kan ge.
Född i Göteborg 1947 i Gamlestan, ett stort barn, 57 cm lång och 4750 gr tung. Jag är äldst i en stor syskonskara och mina föräldrar Gunn och Uno arbetade på Dress Sy-fabrik och Renhållningsverket i Göteborg. Min mormor förestod köket på KA4 i Göteborg och var en fantastiskt duktig kokerska.
Ovan fr.v: Mamma och jag i Slottskogen 1950, Mamma har sytt och stickar inför fotografering 1950, Mormor, mamma och jag - notera längden på kapporna 1949-50
Redan 1954 flyttade familjen till Kortedala på grund av att min lillebror Thomas hade astma och att luften var bättre där än i Gamlestan. Min skola den första tiden gick jag i provisoriska baracker och vi handlade där alla byggarbetarna hade sina lunchraster. När sedan Gärdsåsskolan stod klar började jag där.
Kalas,1953, hos Birgitta som står upp, jag 4:e från vänster
Kortedala då var ett stycke orört naturområde som under en kort tid bebyggdes med många nya både höga och låga hus för att rymma de stora barnkullarna, men där man ändå sparade på natur och skog in emellan husen så att vi barn hade stor frihet att leka.
Här är jag 12 år
Jag hade aldrig något särskilt intresse av att fixa håret och måla mig. Min mamma hade inte gjort det och jag hade med andra ord ingen tradition. Dessutom var mitt hår ännu vid 16 års ålder fortfarande i babyhårsstadiet och när jag försökte lägga upp det på rullar för att skapa en Farah Diba-frisyr ramlade spolarna ur innan ens håret torkat. Min klasskamrat Eva, som jobbade på Edwalls Damfrisering, ville färga mitt råttfärgade hår ljust. Så en dag efter hon slutat arbeta fick jag komma och Eva la upp håret på rullar och med en massa läggningsvätska. Äntligen fick jag min efterlängtade Farah Diba-frisyr och var så lycklig.
Så här såg jag ut när jag var 16 år
I svalen en eller två trappor upp när jag var på väg hem möter jag min pappa som hälsar ”God dag” och fortsätter att gå ner. Så hör jag ”Vad i herrans namn har du gjort!”. Nästa dag färgar Eva tillbaka håret och när vi tar av platshuvan är håret rosa. ”Jag gör det en gång till” säger Eva och när huvan tas av nästa gång, följer håret med. Den sommaren gick jag med schalett. Efter det har jag tyckt att mitt råttfärgade hår har varit vackert och numera är det ljust grått och man kan väl säga att jag har vant mig och kanske min omgivning också.
Konfirmationsdräkten som mamma, till min fasa bestämde att det skulle bli, för att det var praktiskt och att den skulle kunna användas efteråt samt skorna färgade jag om direkt efter Nattvarden. Skorna gick bra men dräkten var av terylen. Vecken i kjolen försvann och allt blev alldeles flammigt i en fruktansvärd blåmärkesfärg så vi fick vi slänga bägge delarna inget gick att använda. Vilken glädje för mig men inte för mamma som lagt en förmögenhet på tyget!
Konfirmation 1962, Allhelgonakyrkan med pastor Erling
Än i dag tycker jag att Kortedala är ett av de finaste bostadsområdena som växte upp just under denna tid. Jag konfirmerades av Pastor Erling i Allhelgonakyrkan och fick mitt eftertraktade ”åldersintyg” från pastorsexpeditionen och kunde sedan använda det som en inträdesbiljett på både Liseberg och vissa biografer. Min första barnförbjudna film var ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson på biografen Flamman.
Jag ärvde min mammas talang att sy och har sedan tidig ungdom sytt mina egna kläder. När mitt yngsta syskon, Annelie, döptes hade jag sytt min första dräkt i svartvitt glencheck med väst som var kantad med svart nappa. Samma präst som konfirmerat mig döpte min syster. Jag minns att jag kände mig vuxen och såg Prällen från ett helt annat perspektiv än några månader tidigare. Jag hade faktiskt varit rädd för honom ibland.
Efter min skolgång, 9 år, var mitt beslut att bli konditor. Pappa och jag drömde om att öppna ett eget konditori och jag började på Konditorskolan. Jag hade fallenhet för jobbet men dessvärre stoppade mjöl- och äggviteallergi mina och pappas planer och jag började arbeta på min morbrors vaktbolag som kontorist. Där träffade jag Björn.
Dahls Konditori 1962
Alla flickor hade en brudkista när jag växte upp och det var aldrig några problem vad släkten skulle ge i presenter och julklappar. Under hela min tonårstid fick jag allt vad en ung kvinna skulle behöva ha med sig när hon skulle sätta eget bo. Så praktiskt för alla, mamma hade koll på vad som behövdes och det var alltid lika roligt att både packa upp och sedan packa ner det. Kistan jag sitter på var sprägfylld och allt i den kom väl till plats när jag en kort tid efter att fotot tagits flytade hemifrån.
Foto är har tagits av min blivande make 1965
Björn blir mitt livs kärlek och jag flyttar hem till hans mamma Elvy som kallades för Mojan. Hon bodde i en tvåa i Belleuve och hon flyttade ut i vardagsrummet i en bäddsoffa som Björn köpte och vi; Björn, jag, vår dotter Susanne och schäferhunden Asko flyttade in i hennes sovrum.
Att få en lägenhet i mitten av 60-talet var näst intill omöjligt. Visst var det problem men jag vill hellre minnas alla roliga saker vi upplevde tillsamman. Då kom frusna wienerbröd som vi värmde i ugnen. Restaurang Kinesiska Muren öppnade och började sälja Chinese Food. Där gjorde jag den fantastiska upptäckten av friterade bananer med sirap och glass.
Susanne och Asko Nyponsoppa i Mojans kök 1966
Vi skaffade sommarstuga i Torslanda och bodde ännu trängre men hade en fantastiskt lycklig tid tillsammans. Så småningom fick vi en lägenhet i Kortedala nästan där jag växt upp. Samma affärer och tanter i fanns kvar och jag var så lycklig. Jag var tillbaka!
Pepparkaksarkitektur i köket i Kortedala i början av 70-talet, Susanne med det färdiga huset
Nu hade jag bytt jobb och arbetade som skolvaktmästare i Hjällbo. Göteborgs första kvinnliga. Fick så småningom ett eget område och till min fasa var Rektorn min gamla tillsynslärare på Gärdsåsskolan. Ärligt måste jag säga att vi inte haft de bästa relationerna på den tiden. Men vi båda hade mognat och jag fick flera fina år tillsammans med Kurt.
Familjen 1970 i Hindås England 1973 Susanne spinner eget klippt ull
I familjen så gjorde vi väl som de flesta, sparade det vi kunde och åkte på semester i landet Sverige. På min tid var det mer undantag än regel att någon flugit till ett annat land på just semester. Det jag kommer ihåg från just denna tid var att allt var enkelt, lätt och roligt. En så lycklig tid och period i mitt liv och faktum är att när jag nu sitter här och skriver på vår hemsida så har jag nästan bara just sådana här lyckliga tider i mitt liv. Det var varmt på sommaren och snö på vintern. Kan ni tänka er precis som det skall vara enligt almanackan. Då fanns inte några tankar eller vetskap om växthuseffekten och miljöförstöring, vi bara fanns och njöt. För att få ekonomin att gå ihop städade Björn och jag på ölhallar och restauranger sent på kvällar och nätter och tillsammans med att jag sydde på beställning fick vi en relativt god ekonomisk start i livet. Jag minns när jag första gången fick en sybeställning som skulle skickas till Italien. Då tog jag till lite mer än den vanliga taxan, vilken känsla jag var etablerad i Europa!
Delsjön 1973: far och dotter paddlar K2 DM i kanot i mitten av 70-talet. Av de tre deltagarna vann jag.
Björns engagemang inom idrotten påverkade naturligtvis familjens livsstil och jag minns med blandad glädje men också med stolthet flera evenemang som vi var med på. Vi hade anmält oss till ett motionslopp i Delsjön. Barnet och jag i en klass för sig eftersom det skilde på prestationsförmåga och kön. När Susanne och jag sprungit några kilometer stönar hon och säger jag kan inte mer det skaver. Bakom Bertilssons Stuga går vi åt sidan och hon visar insidan av sin lår som är alldeles skinnflådda. Vi byter shorts och bestämmer oss för att gå resten och på så vis genomför vi loppet hela familjen.
En annan tävling är när vi skall cykla den nyinvigda Säröbanan. Järnvägen hade lagts ner och gjorts om till en cykel och gångbana. Vi cyklade från norra Kortedala och runt hela Särö. När vi efter flera timmar kommer hem till Kortedala och pappa har bestämt att vi skall ta Burmabacken så tryter krafterna hos vår 12 åriga dotter som anser att hennes cykel inte är gjord för att cykla uppför. Naturligtvis får hon min racercykel och trampar upp för hela backen som en liten gasell.
1981 på hösten går Fredsloppet här i Göteborg och strax därefter Göteborgsvarvet som vi beslutat att delta i. Det är en härlig sommardag och jag bestämmer mig för shorts och ett ärmlöst linne. Bland alla människor som springer så tror några fotografer att Björn är Ingemar Johansson och de följer oss ett tag tills de kommer på att vi faktiskt bara är vi. Uppe på Ramberget börjar jag få ont i magen och får störtdiarre. Ett skutt in i buskarna löser det hela.
Fredsloppet 1981 Göteborgsvarvet 1982 "Rosa steget" 2008
När vi kommer till Avenyn så har jag fått problem med hud till hudkontakt och har inget skinn kvar mellan armhålan och ner på sidan och armarna som gnidigt emot där har heller inget skinn. Jag springer bredvid min make och ser förmodligen ut som en skadeskjuten höna med armarna stående utåt. På upploppet säger Björn ”Nu tar vi dom tre kärringarna framför oss” och jag blir så himla trött på att han alltid måste vinna över någon annan. Det räcker väl att vi genomför prestationen. Naturligtvis spurtar vi och tar ett par sekunder på ”dom där jävla kärringarna” framför oss.
Vi kör också Vasaloppet 1982, en fantastisk upplevelse. Strålande solsken och blöt snö. Min pappa hade lovat att vara support och fanns vid varje uppehåll. Björn och jag jade verkligen tränat innan och alla som inte hade kört sa, ”att när du väl kommer till Evertsberg så går det bara utför”. Vilket fruktansvärt skitsnack! Det gick aldrig utför och om det gjorde så gick det med en fruktansvärd fart.
Vasaloppet 1982 Broloppet 1983
Värst var det när jag behövde kissa. Först skida åt sidan, sjunka ner i ospårad snö, därefter dra ner dragkedjan och få ner skidoverallen, långkalsongerna och trosorna sedan fort sätta sig ner med skidorna alltför tätt ihop medan alla andra åkarna, mest manliga sådana, skidar förbi och har åsikter om min bak.
Jag har genomfört Vasaloppet och det är jag stolt över det, sedan kan de som inte kört Vasaloppet ha vilka åsikter som helst om min tid eller min söta stjärt. Vi har också gått Vildmarksleden en härlig vårdag där den som var tröttast när vi kom hem var hunden. Förutom att gå tillsammans med oss så ville han ju naturligtvis kolla läget runt oss så han gick säkert sträckan flera gånger om.
En hel bok skulle jag kunna skriva om allt vi gjort och jag tänker avsluta med när vi paddlade Grötö runt. Jag har aldrig lärt mig simma särskilt bra och det beror på att jag som barn låg på sjukhus när man lärde sig att göra detta. Som tonåring var det för genant att lära sig och jag fann alltid ursäkter för att inte visa detta. Nå väl vi skulle paddla och jag satt bak i vår tvåmanskajak eftersom Björn tröttnat på att jag aldrig lärde mig hur man skulle manövrera rodret. Tävlingsdagen blåste det fruktansvärt och regnade på äkta Göteborgsvis, alltså på tvären. Vi paddlade ut och det gick rätt bra en stund. Plötsligt så kommer en väldigt stor och hög våg och jag blev så väldigt rädd att jag kissade ner mig. Men det spelade ju ingen roll för i nästa stund hade vi vält och låg i vattnet. På något vis kom vi i kanoten igen och efter mycket om och men kom vi i mål. Livet är härligt om man bara ger det en chans.
1986 tog jag och Björn "grönt kort" och började spela golf. Vi gick med i Ale Golfklubb, redan innan banan var byggd. Golfen har gett mig många fina upplevelser, både i form av resor och nya vänner.
I samband med Scandinavian Masters blev jag inbjuden till Pro/am tävlingen
Här tillsammans med Justin Roos
Jag hade också förmånen att få vara med och organisera golfklubbens Damkommitté och satt under några år som dess ordförande.
Ett härligt gäng kvinnor som spelat "Damer i kjol och hatt golf"
Ett av mina stora intressen är heminredning och jag har en konstnärlig ådra i att se saker och ting i färg och harmoni. Vårt hem har därför blivit en källa till att skapa och förverkliga mina idéer. Det senaste är vår underbara balkong som nu verkligen fått blomma ut men med gröna växter.
 
Svågern Uno och jag plockar upp färska potatis Midsommar i goda vänners lag och egen potatis
Sedan flera år tillbaka har jag satt potatis, till våra vänners stora förtjusning i allmänhet och min svåger Uno i synnerhet. Han är den som plockar upp färska midsommarpotatis som vi sedan avnjuter med matjessill som inhandlats på Olskrokstorget och egen odla gräslök. Himmel så gott det är att leva.
|
